KRÖNIKA | Kvalitet, design och arkitektur i gestaltningen av våra medborgares dagliga miljöer gör stor skillnad för välbefinnande och hälsa. Vi kommer inte att kunna skapa de bästa nya städerna utan att använda de bästa krafterna i processen, skriver Björn Siesjö, stadsarkitekt i Göteborg.
Jag är ofta ute och föreläser om vårt arbete med planering på Stadsbyggnadskontoret. För några år sedan, när vi påbörjade vår stora omvandling av Göteborg, var många medborgare arga och motsatte sig att staden skulle förändras. Nu har staden vi planerade då börjat växa upp och det känns som att en viss acceptans inträder, i och med att vi ju faktiskt inte rev halva staden så som vi gjorde för 50 år sedan och att man ju faktiskt kommer till jobbet trots att hela centrala Göteborg är ett bygge.
En kommentar som är lika vanlig nu som tidigare är ju dock att det bara byggs fula fyrkantiga lådor. Det är lätt som arkitekt att avfärda detta och tycka att de inte förstår oss i vår konstnärliga gärning. Men jag har valt att ta resonemanget ett steg längre och försöka titta på stadens omvandling med göteborgarnas ögon. Då kan jag konstatera att våra belackare tyvärr nog har rätt i många fall. Vi bygger undermåliga livsmiljöer av en snöd och kortsynt tradition. Fallet har varit långt, Sverige rankades på femtiotalet som en av de yppersta arkitekturnationerna, mycket på grund av vårt omsorgsfulla bostadsbyggande i en anda av demokrati och jämlikhet.
Vi bygger undermåliga livsmiljöer av en snöd och kortsynt tradition.
Faktum är att den nuvarande bostadsarkitekturen i min stad är ganska bedrövlig. Undantagen finns, men överlag så finns inget fokus på god arkitektur och god funktion. De privata såväl som de allmännyttiga aktörerna är fångade i en jakt på kostnader, samtidigt som det oftast inte finns något straff för att göra en undermålig produkt. Åtminstone i storstäderna så behöver man en bostad och synar den inte i sömmarna. I det gamla Östtyskland kunde man in på åttiotalet tillverka och sälja en urdålig och omodern bil, Trabanten, i årtionden på en bristmarknad som ju liknar den svenska bostadsmarknaden.
Göteborg har under de senare åren genomfört ett projekt som heter Bostad 2021, som innebär att planera och producera 7 000 bostäder utöver den vanliga bostadsproduktionen. Projektet är väldigt lyckat, säger våra politiker med darr på rösten. Det kan ju stämma om man ser det som en lyckad process för att stödja ett kvantitetsmål. Det andra sättet att se det på är att Bostad 2021 är ett Miljonprogram i fickformat, med motsvarande kvantitetsfixering, motsvarande produktionsfixering och motsvarande kvalitetsproblem.
I stället handlas arkitekttjänsterna upp efter principen billigt är bra.
Sverige avviker på ett antal punkter från våra grannar vad gäller synen på arkitektur och kvalitet. Vi har en kultur som formats i strukturrationalisering och miljonprogram och väldigt stora företag jämfört med våra nordeuropeiska grannar, både på arkitekt- och konsultsidan och bland byggaktörer. Vi har också valt att gå ifrån systemet med konsultarvodet som en procentsats på byggnadsvärdet. I stället handlas arkitekttjänsterna upp efter principen billigt är bra. Detta innebär också att en modest besparing man kan uppnå genom att handla upp ny arkitekt för varje skede, smäller högre än god kvalitet i människors livsmiljö. Inte minst våra kommunala bostadsbolag är bovar i detta drama, med upphandlingar där kvalitet inte över huvud taget viktas in.
Allt är inte nattsvart, och vi gör ansträngningar att skapa de bästa gestaltade livsmiljöerna ihop med ambitiösa byggaktörer. Ofta använder vi oss då av arkitekttävlingar. Min reflektion är att de stora och anrika svenska arkitektkontoren är som valar uppspolade på stranden i dessa sammanhang. Deras affär har blivit upphängd på ramavtal där man säljer låg kompetens till ett allt för billigt timpris. De kan inte leverera arkitektur på en internationellt konkurrenskraftig nivå, efter som de inte är riggade för detta. När det gäller leverans med spets så är det nyare, ofta mindre kontor som kan bidra med detta, om vi inte räknar in utländska kontor, som ju är vana vid att konkurrera med kvalitet, från sina hemländer.
Vi kommer inte att kunna skapa de bästa nya städerna utan att använda de bästa krafterna i processen.
Man kan argumentera att allt är frid och fröjd, att en generationsväxling där de tröttaste arkitekterna försvinner är sunt, och där nya, mer lämpade krafter får ta över. Problemet är att denna generationsväxling inte kommer att ske så länge upphandlingen fortsätter enligt dagens principer. Just de unga nya arkitekterna med stora idéer och stort engagemang men utan stor erfarenhet, har inte så stor chans att vinna upphandlingar i dagens system.
Kvalitet, design och arkitektur i gestaltningen av våra medborgares dagliga miljöer gör stor skillnad för välbefinnande och hälsa. Vi kommer inte att kunna skapa de bästa nya städerna utan att använda de bästa krafterna i processen. Arkitekterna står också inför ett vägval med en vikande konjunktur. De som satsade på att håva in pengar på relativt medelmåttiga leveranser i högkonjunkturen, utan att satsa långsiktigt på produktutveckling, spetskompetens och spetsarkitektur har ofta en otillräcklig kunskapsutveckling, ett svagt varumärke och medarbetare med lågt självförtroende.
Jag ser också ett uppvaknande, där engagerade beställare ställer andra krav, och vill ha en mera kvalificerad process. Jag ser unga arkitekter som vägrar gå med på att vägen till framgång är en billigare produkt, som vill se utveckling och ett återupprättande av de höga ambitioner som en gång formade våra bostäder, och våra städer. Så, det är dags att välja nu, ska vi acceptera en bostadsproduktion med Trabanternas ambitionsnivå, eller ska vi kanske börja ta uppgiften att bygga landet på allvar?